• Denna Volvo 101 från 1941 har gått som brandbil fram till 60-talet.
  • Åke Dahlqvist tycker att de gamla bilarna ska tas om hand och bevaras in i framtiden.
  • Det kliar i fingrarna på Åke att få sätta igång ordentligt med 101:an.
  • En kompis skulle slänga ”skrot” och av en slump fick Åke Dahlqvist reda på att ”skrotet” var en gammal motorvärmare! Monteras fram i fronten med slangar in i motorutrymmet.
  • Det fattas ett emblem till huven på Volvo DS112 -45 är ett evigt gissel för Åke Dahlqvist. Sökandet fortsätter!
  • Som tur var finns ett emblem till huven på den lilla gröna gamla 101:an!
  • Liten men naggande god.
  • Volvo DS 112 från 1945. Ägare Åke Dahlqvist Ånge.
  • Från rosthög till blänkande pärla tog det fem års hårt arbete!

Räddad från ond bråd rostdöd

”Viktigt att bevara de gamla bilarna in i framtiden”

Den gamla Volvo DS 112 från 1945, även kallad Spetsnos, har ett gott pensionärsliv hos Åke Dahlqvist i Ånge. Det var nära att det slutade med ond bråd rostdöd när Åke fick köpa spetsnos. Bilen var i dåligt skick men med varsam hand och fem års jobb rullar den nu glatt runt på vägarna med blank lack och det mesta utbytt.

- Jag tror den gått som militärbil först eftersom den hade delad bakruta, då kunde föraren prata med mannarna där bak på flaket. Och under passagerarsätet finns en massa originalverktyg väl ordnade som också tyder på militärtjänst, säger Åke Dahlqvist.

Åke Dahlqvist fick göra nya skivor att fästa verktygen på då de gamla var helt uppruttnade, men verktygen finns kvar. Dynorna och klädseln har Åke sytt själv i skinn. Inte för att han är någon tapetserare av något slag men han tog helt sonika en kurs i skinnsömnad och tillverkade dem helt på egen hand med översyn av läraren.

- Jag var rätt ensam som karl, säger Åke och flinar.

Rena julafton

Träet i hytten fick bytas ut till stora delar, dörren ramlade ut, nytt flak har tillverkats och Nyströms Lack har lackat den i vacker djupt blå färg. Motorn är helt i originalskick och har bara putsats!

- Bilen hamnade i Tännäs och när den ägaren dog tillföll bilen allmänna arvsfonden som sedan tog emot anbud. En kompis såg den och lade bud och sen fick jag köpa den av honom. Man köper inte en sån här bil bara för att åka med, själva skruvningen är tjusningen. Det var som julafton när jag äntligen fick köra ut den efter fem års arbete, säger Åke.

Julafton är det också att gå på veteranmarknader och leta delar. Falun har den bästa marknaden tycker Åke Dahlqvist, även Sundsvall är bra. I våras åkte Åke till Västerås för att gå på en innemarknad i en nedlagd ICA-butik. Men med 6000 personer som också tänkte samma sak uteblev upplevelsen.

- Det var så trångt att man inte ens kom fram till borden! Nä, det tyckte jag inte var speciellt bra.

Bara att köra

Åke Dahlqvist har alltid skruvat med bilar. Allra helst gamla sådana. Senaste projektet är en till spetsnos, fast än ännu äldre, en 101 från 1941 med tjusiga navkapslar som ska göras i ordning men den är i gott skick så Åke har planer på att den kommer vara i rullning redan nästa sommar.

- Den har bland annat gått som brandbil och har bara någon liten bula som ska rätas ut och nytt flak behövs. Och ny lack, sen så, är det bara att köra! Motorn är helt intakt.

Det var under en utställning på lokala hemvändardagen som historien med den gröna brandbilen startade. Åke Dahlqvist hade sin blå lastbil med på utställningen men själv vandrade han i Andorra och en kompis visade lastbilen. Då kom det fram en karl och undrade om ägaren till lastbilen kunde vara intresserad av en till.

- Jag kollade på Blocket när jag kom hem och i samma veva ringde killen och sade att han lagt ut bilen där så jag kunnde kolla på den. Jag sade att jag måste sova på saken men sen bestämde jag mig.

Gemenskap

Förutom att Åke Dahlqvist tycker om att ha händerna fulla på sin fritid tycker han att det är viktigt att bevara de gamla bilarna in i framtiden. I garaget står även en Willys jeep CJ2 från -48 och en Volvo 111 under översyn.

- Att i framtiden skruva med dagens moderna bilar känns ju inte lika roligt. Det är bra om vi kan ta hand om dem så de finns kvar även framåt, säger Åke.

Bilarna används för nöjets skull och för gemenskapen. Att syssla med veteranbilar är ett intresse som växer hela tiden. Marknaderna håller hög standard, många sitter med information och man byter både grejor och kunskap med varandra. Åke åker gärna runt på olika träffar, marknader och utställningar för att träffa likasinnade och för den ständiga jakten på delar till projekten.

- Jag har länge letat emblemet som ska sitta uppe på huven på lastbilen från -45 och jag ger mig inte förrän jag hittat den! Volvoemblemet på sidan hade en kille i bakluckan på sin bil, han kom hit för att köpa delar av mig och jag berättade att jag sökte lite detaljer, så vi bytte grejor med varandra. Ofta står det saker här utanför garaget som folk lämnat, de vet att jag samlar och letar så de kommer hit om de hittar något i sina gömmor. Det är verkligen uppskattat! Men letandet av delar är också roligt och spännande, när man väl hittar något blir man hur lycklig som helst.

Grejorna framme

Garaget ligger strax utanför Ånge och tillhör brodern men det har flera krypin och ett av dem är reserverat för Åkes projekt. Förr hade han grejorna hemma i garaget men fick alltid plocka fram och plocka tillbaka delar och grejor för att få plats. Det var inte hållbart.

- Man måste kunna skruva lite nu och då utan att det ska kräva en massa plockande, då tappar man lusten, det blir för krångligt och det tar mer tid att plocka än att skruva. Nu kan jag göra som jag vill och har grejorna ståendes framme hela tiden.

Kunskap om de gamla bilarna har han fått allt eftersom. Åke Dahlqvist gick med i en Volvoklubb för att hitta likasinnade och få prata med fler som har gamla spetsnosar men han gick bet.

- Det finns fler spetsnosar där ute men i klubben var det bara runt tio. Det vore roligt att komma i kontakt med fler som också har sådana här lastbilar från dessa årtal, säger Åke Dahlqvist.