• I den egna verkstaden tas det mesta i reparationsväg om hand av Fredrik Larsson och hans kollega. Lastbilarna har bara cirka fem års livslängd, och har hårt slitage på växellådor och navreduktioner.
  • Alla Boliden-anställda och entreprenörer träffs vid matrasten och då passar Jens på att dryfta frågor av olika slag med sina arbetskamrater. Unikaboxen är med.
  • Här inspekterar Jens ett bergrum som är nyligen sprängt och skrotat, men konstaterar att det är mest svavel i bergväggen.
  • Som arbetsledare för bergarbetarna, vill Jens Jonsson gärna ha bra koll på hur skrotning, bultning och betongsprutning går för varje bergrum.
  • Sprängningar utförs tre gånger per dygn i gruvan och det är naturligt att alla samlas i matsalen då. Den är också utformad som räddningskammare, något som annars också finns på regelbundna avstånd i gruvan.
  • Viktoria Gideonsson har kört malmbil i snart två år. Före det körde hon timmerbil och därefter dumper åt Bennys Gräv. Hon gillar jobbet men inte att kliva upp fyra för dagskiftet.
  • En maskinoperatör som sköter bultriggen kan sätta cirka 60-70 bultar per skift för att säkra berget innan nästa sprängning sker.
  • Här får Viktoria den last som ska upp till ytnivån. Hon hinner köra cirka fem, sex lass per skift och har blivit en mästare på ramphalka och väggavstånd.
  • Totalt 72 män och kvinnor samlas för att äta, dricka kaffe, samtala och spela kort. Det är en oviss väntan då det kan ta upp till 1,5 timme innan spränggaserna är borta och luften är klar för arbete igen.
  • Det räcker med 2-3 skopor från L180: för att fylla malmbilen till brädden. Bennys Gräv har två egna lastmaskiner i gruvan.
  • När farten i rampen känns som 100 km/timme och väggarna kryper allt närmre går det i själva verket bara 30 som allra mest. Och då är det nerför, uppför går det betydligt långsammare.
  • Kristinebergsgruvan ligger i Lycksele kommun och etablerades 1940. Här utvinns komplexmalm som innehåller, zink, koppar, bly, guld och silver som levereras till smältverk i Rönnskär, Skellefteå. I dag är gruvan 1 313 meter djup.
  • Det här skiftet har Per Erixon ansvaret för att trycka på avfyrningsknapparna för sprängladdningarna 3-4 kilometer bort. Själva explosionen märks inte alls i matsalen.

Precisionskörning i gruvmörker

Mörkret är kompakt och vattnet rinner längs tak och vägg i gruvgångarna. För malmbilschaufförerna från Bennys Gräv gäller det att hitta de rätta hjulspåret när väggen susar förbi nån decimeter ifrån backspegeln. I Kristinebergsgruvan kör man inte snabbt utan brant men även om hastigheten är låg så känns berget svindlande nära.

Jens Jonsson är arbetsledare för gruvarbetarna vid Kristinebergsgruvan. Han har jobbat med alla moment som ingår i gruvarbetet och kört alla maskinerna, och i dag följer jag honom i den skramliga gruvhissen ner till 490 meters djup. Bergväggen susar förbi i den öppna och skramliga hissen och av Jens flin att döma förstår jag att många besökare inte brukar gilla färden.

Han styr genom leran mot pickupen som han åker runt med för att träffa sina medarbetare, i första hand för att lyssna av hur bergarbetet går för att kunna stämma av mot produktionskrav och kvalitetsuppföljning. Boliden Minerals mål är att bryta cirka 700 000 ton per år.

– För min del är det väldigt mycket personalvård, men jag måste också ha koll om jag har styrt rätt maskiner och utrustning till rätt mönster och utdrivning, berättar han.

På väg neråt i gruvan möter vi malmbilar från Bennys Gräv på väg upp antingen till krossen som ligger på 620 meters djup, eller till tippar på markplan. I Kristineberg står malmskivorna snett vinklade vilket innebär att bergarbetet sker nerifrån och uppåt i en spiralform. Orterna - eller som de kallas här - ramperna, går ut ifrån malmkropparna där huvudramperna ligger.

– För 40 år sedan var det här djupet som gruvan är på nu, 1 300 meter, en utopi, säger Jens.

Han kör pickupen i cirka 20 km/tim på treans växel. Snabbare går det inte att köra när vägrampen är både knölig och smal. Titt som tätt får han tvärnita och backa in i nån de små parkeringsfickorna på sidan för att ge plats på uppåtgående malmbilar eller maskiner. Lastbilarna har alltid företräde för de vill inte stanna och ta ny fart.

Mest växellådor

Vi passerar flera mindre bergrum med grusmaterial som är skrapat från vägrampen.

– Bennys gräv tar hand om rampunderhållet själva. Tidigare hade Boliden det men det blev inte bra. Det är bättre att dom som använder rampen själva får känna av vad som ska förbättras, menar Jens.

Nya rampavfarter susar förbi, alla med nån märkning på bergväggen i form av nummer eller fantasifullt namn, som Sydtoppen eller Bangladesh. Några har fått sina namn efter små incidenter och krockar och vissa märkningar ser ut som riktig grafitti.

Jens parkerar utanför Bennys Grävs egen verkstad där Fredrik Larsson jobbar dagtid. Totalt är det 60 chaufförer som bemannar de fjorton lastbilarna som i stort sett servas bara här. Just nu står två inne för reparation.

– Det är mest växellådor och navreduktioner som går sönder. Däckbyten får förarna sköta själva, det har vi inte tid att hjälpa till med. Men punkteringar var ett större problem förut när vi hade större stenar i rampmaterialet, berättar Fredrik.

Han och Jens resonerar kring produktionen och den ökning av malmuttag som gruvbolaget vill göra. Företaget vill gärna sätta in fler malmbilar i produktionen men det håller inte menar killarna.

– Bilarna får för mycket väntetid och det blir kö vid lastning och lossning. Vi är på maxproduktion i bergschaktet, det behövs i så fall ett nytt schakt och en uppfordringsanläggning, säger Jens.

Men det skulle kosta ungefär en miljard och under tiden som det planeras är det risk att malmreserven naggas i kanten.

Ventilation

När Jens startar pickupen utanför verkstaden berättar han att det ofta kan bli problem med tekniken i bilar och maskiner.

– På många ställen har vi skiftande lufttryck att bilarna inte riktigt får ihop de rätta mätvärdena. Givarna ger fel signaler.

Ute i rampsystemet igen står räddningskurer systematiskt utplacerade, det ska finnas en max 300 meter från varje arbetsplats. Ventilation är viktigt, inte minst med tanke på alla dieselmotorer i gruvan som förbrukar mycket luft. Jens styr mot ett bergrum för att kolla en gavel.

– Du ser det där fluktstrecket, det har vi för att hålla höjden vid borrning och skjutning. Men det här är kan man inte klassa som malm, det är mest svavel, pekar han mot väggen.

Han backar i full fart ut från bergrummet 50-60 meter, och intygar leende att alla i gruvan blir mästare på att backa. I nästa bergrum är det avstängt med ett band vilket innebär att rummet var förberett för sprängning. Sen stannar Jens för att kolla på bultsättningen i ett tredje rum. Han berättar hur gruvarbetet går till:

– Först gör sprängteamet sitt jobb. Därefter kommer ett annat gäng och lastar ur materialet som sprängts loss till en lastficka. Sen åker mitt gäng dit för att skrota - få lös alla halvlösa bergbitar med en hydraulhammare. Därefter sprutar vi betong på väggen så att den håller ihop innan bultsättarna sätter in de långa bultarna för att säkra upp väggen.

Övervakning

Klockan närmar sig 10 och det är dags för alla bergarbetare och chaufförer att köra mot matsalen på 1 000 meter för lunch. Många samåker i särskilda transportbilar. Klockslaget är mycket viktigt ur en annan synpunkt - då sker nämligen en av dygnets sprängningar. De övriga äger rum 19.30 och 00.30 varje dag. Längst in i matsalen styr Per Erixon över manövreringsbord och skärmar för sprängning. Han basar över spränggänget.

– I dag ska vi skjuta cirka 3-4 kilometer bort. Vi skickar in luft mot gavlarna för att ventilera ut spränggaserna. I går hördes aldrig smällen hit in för det var så mycket folk som pratade här nere, berättar Per.

Nu sitter 72 personer i matsalen. Det exakta antalet är viktigt för Per att veta, och därför har gruvan flera övervakningssystem. Det ena är namntaggarna, en sån får även besökare. Men också telefonin är spårbar. Mellan Bennys malmbilar sker fortfarande mycket kommunikation genom kombradio, men gruvan har också IP-telefoni via fullt utbyggd wifi. Mobilaris system kan se vilken accesspunkt personen med telefonen är närmast. Systemet är även anpassat till maskiner och pumpar för att ha koll på utrustningen med hjälp av taggar.

– Det här systemet är vi i princip ensamma om i Kristineberg, det är utvecklat här i gruvan. Det stora jobbet var att lägga in gruvkartorna i systemet, berättar Jens.

Sedan Per har tryckt på sprängknapparna kontrollerar han att utsugsfläktarna går igång som de ska. Det bildas mycket skjutgaser och hans skärmar visar bilder över särskilda portar och fläktar. Det kan ta så lång tid som upp till 1,5 timme att ventilera bort skjutgaserna.

Bergbultning

Alla är snabba ut ur matsalen när Per signalerar att faran är över. Vi styr mot den gamla delen av gruvan för att hitta en malmbil. På vägen möter vi först en väghyvel som utför ramparbete, sen stannar Jens för en sugbil som pumpar upp slam från pumpgroparna. Hans telefon ringer oavbrutet. Nu är det strid mot klockan om bergarbetarna ska hinna skrota färdigt i ett bergrum innan den beställda betongbilen kommer.

– Jag tror att vi återkallar det där betonglasset, funderar Jens och avbokar via ett nytt samtal.

Sedan svänger han in i ett bergrum där Mats Hedström ska bergbulta. Nånting har hakat upp sig på maskinen så Jens kollar att allt är okej. Gruvmaskinernas livslängd är cirka 4-5 år tror Jens, men ibland nöter man på dem några år till. Han passar även på att besöka Kristoffer Hasselvik som finns i ett annat bergrum med en bultrigg.

– Om det går riktigt bra så kan man sätta 15 bultar i timmen, berättar Krille.

– Fast vi brukar räkna på ett snitt om 12-13 så att man gör 60-70 bultar per skift, säger Jens.

Kristinebergsgruvans verksamhet är händelsestyrd och det är svårt att tidsplanera de olika momenten.

– En skrotning kan ta 20 minuter, tre timmar eller ett helt dygn. Vi utvärderar dagligen och veckovis och just nu har vi identifierat att bergbultningen är vår största flaskhals. Därför mätar vi mot bultningen, och naturligtvis tonaget. Just nu är veckomålet att få upp 9-12 tusen ton malm. Men vi driver mycket gråberg också och det får vi ju inte betalt för, säger Jens.

Labyrint i sten

Otto Apslund, arbetsledare på Bennys Gräv i Kristinebergsgruvan, berättar att företaget haft avtal om malmtrafiken sedan början av 2010. Nu är det dags att förhandla om ett nytt avtal från 1 jun i 2018, och får Bennys Gräv avtalet så tänker man uppgradera fordonsparken. Varje malmbil lastar cirka 28 ton gråberg eller cirka 30 ton malm. Det innebär att nån av Bennys Grävs egen lastare tippar cirka tre skopor i Viktoria Gideonssons malmbil. Hon hinner köra upp cirka fem eller sex lass från gruvan varje dag.

– Det kan ta upp till 1,20 timme per lass. Vi kör all malm till krossen medan gråberg ska ibland till krossen, ibland till nåt av de många fyllrummen och ibland ovan jord. Det jag kör just nu är mer slamaktigt så det ska ovan jord, berättar hon när jag hoppat in i hytten.

Viktoria har kört malmbil i gruvan i snart två år. Tidigare körde hon dumper ovan jord, men hon har också kört timmerbil. Som ny i Kristinebergsgruvan får man flera veckors inskolning.

– I början ser ju allt ut som en enda labyrint i sten. Men det svåraste är ju att veta hur nära väggen man kan ligga. För nybörjare är det vanligt att backspeglarna får sig en smäll. Jag har lärt mig genom att kolla på vägen, inte väggarna. Då ser man ungefär var spåren går och hur tvära kurvorna är. Det går ju inte att börja tveka i en kurva och kanske stanna heller. Men i början var jag jättenojjig, särskilt var jag hade väggen på passagerarsidan, skrattar hon.

Håller efter damm

Alla malmbilarna är utrustade med speciella gruvdäck, men får man en framhjulspunktering måste chauffören byta på plats. Med punkterat bakdäck kan man köra ett par hundra meter till närmaste ficka.

– Det har nog alltid varit få tjejer som kört här nere i gruvan. Men jag tycker verkligen att vi får en schysst behandling. Det vill säga inte annorlunda jämfört med killarna.

Viktoria tycker inte heller att körningen är ett ensamjobb då det alltid är nån som pratar i kombradion och alla träffas vid matrasten.

– Jag tycker det var mer isolerande att köra timmer, då satt jag ju själv på vägen, säger hon.

Chaufförerna kör alltid samma malmbil för att slippa göra om inställningar och för att bilarna ska få en bättre omvårdnad. Det gäller att hålla efter dammet i hytten. Viktoria kör en Volvo FM -07:a med manuell låda medan gruvan har också FMX-bilar utrustade med I-shift. Färden går i 18 km/h.

– Jag kör på låg-fyran men när vi kommer upp på övre gruvan som är trängre och kurvigare kommer vi att behöva växla ner, berättar hon.

Ett anrop på radion handlar om en transportbil som backar ner sig i diket och står illa till. Det visar sig vara Jens som troligen fått lov att klättra ut genom passagerarsidan.

– Ja är det nåt man lär sig här så är det hur smalt det är, flinar Viktoria.

En slags halka

På övre gruvan är det färre mötesfickor och chaufförerna måste ropa mer kontinuerligt till mötande trafik. Vissa kurvor svänger i 180 grader. Viktoria påpekar att rampen just nu är i bra skick och berättar att den vattnas ibland.

– Jag trodde jag visste vad halka var, men det här är en helt anan slags halka. Det är när rampen är väldigt hårt packad, slät och blöt som det blir verkligen halkigt. Kör man neråt så tappar man greppet totalt. Jag har mina knep för att slippa ställ. Det gäller att ta ner avgasbromsen så att den inte står på max, ta en lägre växel och köra långsammare, då brukar man klara sig ganska bra. Sen ska man såklart inte fotbromsa heller, skrattar Viktoria.

Ju längre upp mot ytan hon kör, desto mer dimma blir det beroende på att kall och varm luft möts. Det blir tightare i takhöjd och bredd men de sista 50 metrarna är belysta för att vänja ögonen gradvis.

– När man åker ner på eftermiddagen är det väldigt skönt med lite omställning. Och det är jättejobbigt att komma upp ur gruvan när solen ligger på snön. Jag har alltid solbrillor med och behöver dom verkligen ibland, berättar hon och jag förstår varför när solen träffar framrutan.

Viktoria styr mot slamtippen och det är snabbt gjort att tömma flaket. Hon vänder åter malmbilen mot gruvöppningen som nästan försvinner bland träd och kullar. Ner i mörkret igen.