• Erkänn aldrig direkt är polisveteranen Lars-Eric Lindbergs råd. Foto: Clas-Göran Sandblom
  • Pengar tillbaka efter polismiss. Foto: Mia Sandblom
  • Christian Olsson, en av flera lastbilschaufförer som kontaktat mig och berättat hur than blivit behandlad av trafikpoliser. Foto: Clas-Göran Sandblom

Polisen valde enklaste vägen

Poliser som uppträder bryskt, hotfullt och nedlåtande. Hur många telefonsamtal jag under åren fått om detta från olika lastbilschaufförer har jag inte hållit räkningen på. Men nu har jag själv råkat ut för detta och gick till domstol för att få rätt. En rutinerad trafikpolis hade struntat i att följa lagstiftningen.

Första tanken när en chaufför kontaktar mig för att klaga på att trafikpoliserna uppträtt oschysst är att telefonsamtalet kan bero på en besvikelse av att tvingas betala dryga böter.

Andra tanken är att det är en chaufför mot flera poliser och ibland också någon bilinspektör. Hans ord väger lätt när de lämnar en annan version.

Trovärdigt

Ett undantag gjorde jag när Christian Olsson, ung lastbilschaufför från Kungälv, hörde av sig. Hans berättelse var så detaljerad att den för mig blev trovärdig. Jag skrev om händelsen som publicerades i Åkeri & Transport förra våren.

Christian berättade att han kommit från Hisingen och passerat Tingstadstunneln när han blev prejad och redan från början blev kyligt bemött.

”Jag stressades som om jag var en farlig brottsling. Stämningen vid kontrollplatsen var allt annat än trevlig. De tre poliserna sa saker som att det här kommer att bli dyrt för dig. De skulle kontakta min pappa och sa att det kommer att gå illa för vårt åkeri, att det skulle bli företagsböter. De var kitsliga och tycktes bara ha fokus för att sätta dit mig för så mycket som möjligt”.

Han tycker att poliserna borde gjort sitt jobb – utan egna värderingar och moraliska aspekter.

Olssons uppfattning var att de gaddat ihop sig och använde ett mycket högt tonläge.

De ringe också upp Christians pappa, som ägde åkeriet:

”De sa att nu sitter allt din pojke med skägget i brevlådan. Nu är det färdigkört för honom. Pappa mådde inte alls bra av att bli uppringd så”.

Två parter

Det är lätt tro att de anklagar poliserna för att du är besviken över att ha åkt fast?

”Så är det absolut inte. De borde inte behandla mig som en grovt kriminell person utan visat mig respekt. De uppträdde oprofessionellt”.

Lennart Hjelm, dåvarande chef för trafikpolisen fick frågan:

Vad säger du om hans kritik?

”Jag får ta emot telefonsamtal med klagomål om hur mina kollegor har uppträtt i samband med en kontroll. Det finns bara två parter som varit på plats, en chaufför och några poliser. Ingen annan kan veta vad som sagts och vad som gjorts”.

Hjelm tyckte att besvikelsen snarare skulle ses som en naturlig reaktion.

”Det är förstås inte så roligt att bli tagen med byxorna nere och rumpan bar för ett stort antal överträdelser”.

Själv drabbad

Nu har jag själv blivit utsatt för något liknande, stoppad för fortkörning på Kungsbackaleden, ”stadsmotorväg” i Göteborg. Redan när jag klev ur bilen ställde bilinspektören, fordonsexperten, frågor till mig om varför jag stoppats och hur fort jag kört.

Polismannen ställde sig snett bakom, lyssnade och iakttog. Att detta troligen var ett spel för att jag redan då skulle säga något som jag sedan skulle få svårt att ändra förstod jag senare. Båda använde en nedlåtande ton.

Varför bilinspektören ställde frågor, och inte polisen, är fortfarande ett mysterium för mig.

När jag väl satt i deras fordon, en röd ”skåpbil”, utan fartkamera, upprepade trafikpolisen ’det du gjort är inte bra’. Han påpekade flera gånger att jag kört alldeles för fort och moraliserade. ’Nu kommer vi att ta körkortet’.

Efteråt insåg jag att det var ett sätt att kuva mig. Men det var oprofessionellt.

Jag var omtumlad, lätt chockad, oroad över att körkortet skulle återkallas så länge att det skulle krävas ny uppkörning. Polismannen gjorde proceduren mycket omständlig, trots att han måste insett att det var en stressad situation som jag helst ville ha undanstökad.

Ställde inte frågan

Han bad mig skriva på ett papper om att körkortet återkallats. Senare lämnade han över ett papper, pekade och sa ’skriv under där’. Jag hade inte läsglasögonen med mig och gjorde som han sa.

Inte en enda gång i polisfordonet frågade han hur fort jag verkligen kört. Det var hans uppfattning som gällde. Däremot upprepade han: ’det här är inte bra, du har kört alldeles för fort’. Det sa han gång på gång.

Först på väg hem insåg jag att polismannen inte ställt frågan om jag erkänner eller förnekar.

Att välja ett erkännande är en möjlighet för den misstänkte att slippa rättegång. Ett förenklat rättegångsförfarande.

Lars-Erick Lindbergh, rutinerad trafikpolis, nu pensionerad, säger:

– Polismannen ska ge den tilltalade en chans till rådrum, möjlighet att tänka igenom situationen, och måste ställa den frågan. Det är respektlöst att inte göra det.

Hans generella råd är att inte erkänna på plats.

Plötslig glömska

Dagen därpå ringde jag polismannen som direkt medgav att jag hade rätt, det vill säga att han låtit bli att ställa frågan.

Det blev 4 000 i böter och två månaders spärrtid.

Jag överklagade till Göteborgs tingsrätt, men i sitt svar dit var polismannen mer otydlig, som att ’om jag gjort fel’ och så vidare. Åklagaren trodde på mig och ordningsboten undanröjdes. Pengarna kom tillbaka på kontot.

Men två månader utan körkort gick förstås inte att göra ogjorda. Jag hade ju trots allt överskridit hastighetsgränsen, oklart dock med hur mycket.

Att den här rutinerade polismannen plötsligt hade drabbats av glömska om vilka regler han ska följa har jag svårt att tro.

Ibland har jag funderat på hur jag själv skulle lyckats i min yrkesroll om jag lagt moraliska värderingar när jag intervjuat någon som gjort något mindre bra. Mötts av respekt, fått en bra intervju?

Knappast.