• 2013 vs 1956.
  • Logma från mitten av 70-talet som många har bitterljuva minnen från.
  • Nog var fronten på lastbilarna snyggare förr?!
  • Sinnrika detaljer med utfällbara blinkers som dessutom blinkar!
  • Revolutionen i skogen på -60 talet från ÖSA i Edsbyn. Lycka var att slippa pulsa runt i djupsnön själv och dra virket för hand. Att snön yrde bak i nacken spelade mindre roll.
  • Försvarsmaktens gamla Caterpillar 212 från 50-60tal jobbar fortfarande med att plana vägar.
  • Stig Anderssons gamla Scania L51 fick det bra hos Hjalmarsson.
  • Vackra detaljer i hytten.
  • Bolinder-Munktells -35 a är vida känd men Hjalmarsson har lyckats få tag på en 55a som han renoverat i minsta detalj.

Mickes gamla godingar

Inte så blanka, när de var nya ens

Scanian skiner i kapp med solen. Den blänker om lacken där den står och vilar. De bulliga formerna och sköna uttrycket skvallrar om att den har några år på nacken även om rynkorna är obefintliga. Det är Micke Hjalmarssons gamla goding från 1956 som är uttagen från den skyddande platsen under tak.

- Det är inte jag som renoverat den. Stig Andersson har lagt ned otroligt mycket tid och pengar på denna bil för att få den i detta skick. Han visste att jag också var intresserad av gamla lastbilar och traktorer och en dag ringde han och frågade om jag ville köpa den här. Han hade cancer och visste inte om han skulle överleva, säger Micke lite lågmält.

Micke köpte lastbilen av Stig. I prästens tal under begravningen kom Stigs tacksamhet fram.

- Prästen talade om att Stig var så glad och tacksam att lastbilen fick stanna kvar i bygden och att någon skulle ta väl hand om den. Det känns som en ynnest att få ta hand om den samtidigt som det även är ett stort ansvar att nu se till att den blir kvar här i framtiden, säger Micke.

Scanian var i uselt skick när Stig köpte den. Halva hytten var rutten, flaket var också ruttet och eftersom Stig var noggrann med att allt skulle se ut som original lät han en finsnickare göra en ny hytt och nya trädelar till flaket. Man spegelvände den hyttdel som var kvar för att få lastbilen identisk med sitt ursprung. I handsfacket ligger i en liten skatt.

- Detta är körjournaler från förr. Små dagböcker om vad som gjorts och hur mycket pengar man tjänat. De är otroligt roligt att läsa och få ta del av deras arbete.

Lastbilen har gått 52 000 mil och kört allt från grus till sten, virke och annat gods. Idag används den mest av Micke och dottern Stina tre år för att ta sig fram på byn och köpa glass eller på en och annan utställning. Men i boken står att läsa ”Kört grus åt Ida och Gunnar från Flata. Ragnar var med” ”Körde sten åt Kalle Johansson, 10 kr”

- Förr var jag inte det minsta intresserad av gamla maskiner. Jag och farsan hade skogsmaskiner ihop och hade inte ägnat en tanke åt gamla traktorer. Men en dag skulle jag följa med några kompisar på traktor cruising och tog gårdstraktort från -66 och åkte. När jag kom fram insåg jag att det var ju den allra nyaste traktorn av dem alla och så kunde jag ju inte ha det!, säger Micke och skrattar.

Intresset vaknade till liv och är idag en slags livstil. Hemma på gården i Mörkberg står ett 15-tal gamla traktorer, en CaterPillar 212 väghyvel från -50/60 tal, en Logma kvistare från -75, den revolutionerande Bamsen från ÖSA från -60 har också pension hemma hos Micke. Inne i dunklet i den stora maskinhallen står några Bolinder Munktell och blänker. En ovanlig -55 och den klassiska -35an har fått nya liv under Mickes varsamma händer.

- På en utställning kom en gammal kvinna med käpp fram till traktorn och strök den varsamt över fronten, ”jag minns inte att de var så här blanka och fina när de var nya...” sade hon och beundrade traktorn, säger Micke.

Få är det idag som har riktiga minnen från den tid då Bolinder Munktells gröna maskin med röda detaljer användes på gårdarna dagarna i ända. Men så blanka som de blir med dagens lackering var de aldrig förr. Då var de matta och lacken höll inte samma intensitet i färg. Bredvid traktorerna står en svart gammal skönthet med vackra säten. En T-ford finns också i Hjalmarssons ägor och används ofta för att köra brudpar.

- När Anderas Johnson, popidolen, skulle gifta sig körde jag hans fru i denna och Anna-Lena, min fru, skjutsade tärnorna i Pontiacen. Det var lite roligt att få vara med på ett hörn vid en sådant bröllop, säger Micke.

Till vardags kör Micke grus åt Svevia i Bollnäs och har plogjour under vintrarna. Kontrasterna blir enorm när hans sprillans nya Scania och den gamla bulliga Scanian från -50 talet ställs bredvid varandra. Den ena lastar 5-6 ton och den andra 15-16 ton. Den ena rullar fram i måttlig fart och tar den tid det tar och blir det varmt får man använda sig av självdrag medan den andra har luftfjädrande stolar, aricondition och en hel uppsjö elektronik.

- Jag tror det som fascinerar mig mest är att se just kontrasterna. Att få chansen att se hur man hade det förr och att arbetet faktsikt utfördes även då fast än man kanske satt på en järnbrits eller helt öppet för väder och vind. Idag kan man knappt köra om acn går sönder...

Favoriten är en Scania från -84. Den köptes för 50 000 plus moms då Micke skulle bygga maskinhall. Mängder med material skulle köras så det blev billigare att köpa sig en gammal lastbil och göra jobbet själv mot för att leja bort allt. Men när folk fick veta att han hade grusbil började mer jobb droppa in.

- Till sist hade jag fullt upp med jobb åt andra och bestämde då att lägga av med skogsmaskinerna. Jag blir inte miljonär på att göra lastbil heller men det är mindre skruvning och inte fullt lika pressat som i skogen. Jag kände väl dessutom att efter 29 år i skogen var det dags att göra något annat. Om ytterligare 20 år känner jag nog lika i lastbilen också, säger Micke.

Den gamla Scanian har kort hjulbas, är lättväxlad och lättkörd med snabb tippning, därför är den fortfarande favorit trots att den nya Scanian från 2013 erbjuder tusen och åter tusen i komfort och teknikaliteter. Dessvärre gör rådande bestämmelser att Scanian från -88 inte längre får användas i arbetet.

- Ska man köra åt kommuner och liknande får maskinerna inte vara äldre än åtta år så mot min vilja får den gamla står här nu.

När tid infinnes ska alla maskiner på gården göras i ordning. På tisdagar och torsdagskvällar har Micke Traktorjunta hemma i maskinhallen. Han och ett gäng andra ”gubbar” samlas, skruvar på sina objekt och snackar skit. Ibland slinker en och annan pilsner ner.

- De gamla maskinerna har blivit en passion. Jag känner att det är viktigt att renovera dem och hålla dem vid liv, om ingen tar hand om dem är de snart borta och inget finns kvar från vår historia.

 

Fakta:

Under andra världskriget gick Scania-Vabis hela produktion till försvarsmakten och andra offentliga institutioner, men företaget konstruerade en ny generation lastbilar för tiden efter kriget, då det uppdämda behovet av nya bilar förväntades vara mycket stort. Den första efterkrigsmodellen, L10, introducerades redan hösten 1944. Det var den första Scania-Vabis-bilen med vänsterstyrning. I slutet av 1949 introducerade Scania-Vabis en direktinsprutad utveckling av sin enhetsmotor. Med den nya motorn bytte den fyrcylindriga lastbilen namn till L40. I övrigt var bilen i stort sett oförändrad.. 1951 byttes den gamla osynkroniserade fyrväxlade växellådan ut mot en ny femväxlad låda med synkronisering på de fyra högsta växlarna.

Kunderna döpte snart Scania-Vabis minsta lastbil till ”skakfyran”, då den direktinsprutade motorn led av kraftiga vibrationer på vissa varvtal.

Våren 1953 kom den sista utvecklingen av Scania-Vabis enhetsmotorer med större cylindervolym. Den fyrcylindriga lastbilen kallades nu L51 Drabant, med en lastförmåga på 5,5 till 6 ton. Det var den första Scania-Vabis-bilen som fick ett egennamn.

Källa: wikipedia.