Ledare nr 6 2017

De sitter i extra mjuka kontorsstolar, de tjänar åtskilliga basbelopp varje månad, de har varsin enorm stab av medarbetare. Ändå har de inte förmågan att klämma fram ens något nytt. Inte ens minsta lilla, superpyttejättelilla, egna förslag.

Nej, de verkar komma exakt noll förberedda när media, regelbundet ställer sina frågor om trafiksäkerhet. Ett vitt och spännande område där forskare runt hela världen spenderar livstider åt att hitta olika nya innovativa lösningar.

Där fordonsindustrin, en världens drivande industribranscher – plöjer ner miljarder efter miljarder, bygger testanläggning efter testanläggning, anordnar seminarium efter seminarium, för att lösa gåtan.

Men ansvariga generaldirektörer, ansvariga statsråd, ansvariga politiker – vad gör de, när mikrofonen plötsligt hamnar framför deras darrande överläppar?

Jo, de drämmer till med uttjatade "Nollvisionen", med urbota dumma och den mer än lovligt naiva floskeln "hastighet dödar" eller det fullständigt intelligensbefriade mantrat; "hastigheten måste ner på våra vägar".

Vår nya infrastrukturminister heter Tomas Eneroth. Han är S-märkt in i själen och har gjort bestående insatser för det svenska undret, typ var ordförande i den statliga utredning som genomförde en översyn av läroplanerna som styrinstrument. När var det? Jo, ungefär i samma veva, som svenska elevers kunskapsnivå började falla som plommon om hösten, någon gång kring sekelskiftet.

Nu ska 60 bli det nya 70. 40 eller till och med 30 ska bli det nya 50. Begreppet sänkt bashastighet ska omvärderas – kraftfullt nedåt.

Och detta ska enligt Eneroth, och en bunt skattefinansierade andra höjdare, vara lösningen på problemet.

Visst, det finns tillfällen när hastighet dödar. Men det är sällan orsak till problemet. Orsaken kan istället vara en bukett av omständigheter, som felmanöver, tekniskt fel, en yttre påverkan, spriten, sömn, sjukdom, felbedömning, okunskap.

Och återigen, javisst Eneroth, högre hastighet innebär per automatik att rörelseenergin är större.

Men å andra sidan, all infrastruktur finns till för att vi ska kunna förflytta oss. Någonstans går gränsen för när det inte går att skäms-kuddigt naivt sluta hojta om sänkt hastighet som lösningen på all världens problem. Någon gång måste någon våga göra en omstart.

När Tomas Eneroth talar om att "Det krävs en nystart på trafiksäkerhetsarbetet", är det hastigheten han pekar ut som främsta åtgärd.

Till sist, om fler kameror är en bra lösning, så kan man ju ställa sig frågan, varför antalet som kör för fort inte går ner? Då är de ju inte ett dugg allmänpreventiva?

Om vi ska åstadkomma en förändring värd namnet, måste vi få ett system där det blir sänkt hastighet, men bara när och där det krävs Exempelvis i korsningar vid rusningstrafik, förbi skolor, vid infarter till samhällen – och höjd hastighet när och där vägen är fri, vädret är bra, underlaget perfekt och trafiken flyter på problemfritt.

Gående och cyklister kan inte längre stå utanför lagen. Även de måste hålla sig till beslutade regelverk. Rådfråga de riktiga proffsen, lastbilschaufförerna – de som har träningspass mer omfattande än Charlotte Kalla, de som tränar regelbundet åtta timmar per dag, fem dagar i veckan.

Varje minut i körtid är viktig för att hela landet ska utvecklas, inte bara storstäderna. För att människor ska kunna pendla, för att tekniken numer finns fix och färdig, för att fortsätta bringa ner antalet trafikolyckor rejält.

Jag efterlyser en mer initierad och realistisk diskussion om den framtida infrastrukturen.