Ledare 2016 nr 2

Hur man vänder sig så har man bakgavelliften där bak.

Tja, det är sannerligen inte lätt allt detta med kollektivkrav, cabotageregler, lönenivåer, rättvisa, upphandling och lönsamhet.

För många verkar det till och med vara så überkrångligt att de inte ens fixar att ha en åsikt om saken ens. Då är det allvarligt.

Jag menar, alla älskar vi att tycka om saker och ting. Sedan är det upp till omgivningen att reagera. Hålla med, eller protestera.

Nu senast nåddes vi alla av nyheten att Skatteverket placerat 50 åkeriföretag under lupp. Av dessa 50 bolag misstänks nu 40, eller 80 procent, för skattefusk. Somliga så allvarliga att de polisanmälts.

För det första ska det påpekas att statistiken ljuger. Som statistik plägar göra. I just detta fall kan man absolut inte dra en statistisk slutsats att därmed åtta av tio åkeriföretag fuskar med skatten.

Varför? Jo, därför att de bolag som Skatteverket valde att titta närmare på, redan från början låg inom en "högriskgrupp". Det är lite oklart vilka kriterier som förpassat dem ner i högriskgruppen, men det kanske vi kan återkomma till.

När det gäller resultatet kan vi däremot tycka något, utan att göra oss skyldiga till annat än protestbehov. Vi kan antingen dra slutsatsen att svenska åkerier med detta resultat fastsurrat på flaket, inte är ett dugg bättre än sina utländska kollegor.

Eller också kan vi dra slutsatsen att förhållandena inom svensk åkerinäring är så alarmerande katastrofal att vissa åkare känner sig tvungna att ta till illegalt tvivelaktiga metoder, för att hålla bränslenålen åtminstone en bit upp på grönt.

I en intervju med Rickard Gegö, vd för Sveriges Åkeriföretag, så framkommer det ganska klart att även han blev ytterst förvånad över den omfattning, som Skatteverkets redovisning visar.

Det är inte helt enkelt att jobba med den glasklara målsättningen att höja anseendet inom branschen. Att skapa förutsättningar som istället är sunda och konkurrenskraftiga och lönsamma.

Arbetet fortsätter dock oförtrutet och det ska bland annat ske genom att politiker och myndigheter ska förses med riktiga och aktuella uppgifter. Vi ska gemensamt tvångsmata dem med kalla fakta - som vore det mannagrynsgröt med lingonsylt.

Det arbetet måste definitivt forceras, menar jag. Exempelvis presenterades helt nyligen förslag från regeringen hur upphandlingar från det kollektiva ska ske i framtiden. Det nya förslaget rör bara till det ytterligare.

Det var ingen munter läsning. Så flikigt i kanterna att till och med Lagrådet tycker att det är svåröverskådligt och otympligt. En punkt säger att de företag som anlitas av våra myndigheter - som stat, landsting och kommuner, måste ha motsvarande kollektivavtal, när det gäller lön, semester, arbetstider, försäkringar och tjänstepension.

Men inget talar ju för att villkor är mindre anständiga i exempelvis mindre företag, som inte har kollektivavtal. Det kan faktiskt vara tvärtom. De kan vara ännu mer jyssta och hyggliga och bra.

Det medför ändå diskvalifikation och skoningslös bortplockning från banan.

Men vad då, det rör sig ju bara om småpengar, eller hur?

Om det vore så väl. Nej, det rör sig om upphandlingar för svindlande 600 miljarder årligen.