Ledare 2015 nr 2

Jag vill inte påstå att jag själv är en del av nedmonteringen. Men redan när jag den där dagen, den 3 oktober 1979, otroligt nervöst anmälde mig vid vakten på KA4 i Göteborg, Älvsborgs Kustartilleriregemente, så fick jag höra att jag bara skulle få ett enda par M59 fältbyxor. Av besparingsskäl.

Skit också, tänkte jag, ska de dra ner på försvaret nu också, vad ska det bli av Sverige?

Det visade sig bara vara en västanfläkt. Sedan dess har det ena förbandet efter det andra lagts ner. Jag kom själv i kontakt med dåvarande ÖB:n, general Stig Synnergren, jag kan i princip påstå att jag kände honom. Han talade i alla fall till mig en gång vid en inspektion på Älvsborgs fästning:

-Ni har någon smuts på axeln, 854 Wesik.

Sa han. Men han protesterade över viktigare saker också. Över allt mer knappa resurser. Över besparingar. Precis som alla överbefälhavare gjort sedan dess.

Det krävdes en Putin och två Mig-31 för att svenskarna skulle vakna och inse att vi håller på att spara in oss i en försvarspolitisk skamvrå. Nu bjuder partierna plötsligt över varandra, i någon sorts budget-pingpong – för att betona vikten av försvaret och hur viktiga våra militärer är, liksom våra u-båtar, vår ärtsoppa, Jas, FN och korpraler.

Ammunitionsförråd och jägarmagasin fylls nu på med miljarder efter miljarder.

Men skadan är tyvärr redan skedd. Bristande underhåll, krympande organisationer, sänkt beredskap och allt mer försoffade ungdomar – står långt ifrån redo Om kriget skulle komma. Det går att bygga upp ett försvar värt namnet igen, men det blir hiskeligt mycket dyrare än om det skett smartare.

Tyvärr håller vår infrastruktur på att gå exakt samma väg. Trots otaliga klagomål, så läggs delar av svenskt vägnät i princip ner. Trafikverket verkar ha gett upp och den vägstandard som förr var ett föredöme i Europa, tillhör nu bottenskiktet.

I denna tidning skriver vi om en infrastrukturskuld på ofattbara 300 miljarder kronor. Vi skriver om godståg som spårar ur, om en basindustri som också är på väg att spåra ur – om viktiga järnvägsstråk som kanske måste stängas. Av säkerhetsskäl.

I Sverige år 2015.

Det är dags att inte bara försvaret får ammunition att ladda om, nu måste vi även få politisk budget-pingpong om satsningar på infrastrukturen. Jag begriper inte varför infrastrukturfrågar fortfarande hamnar så långt ner på priolistan.

Skit också, tänker jag.

Begrip nån gång, att järnvägarna behövs för Sverige och industrin – och därmed en fungerande åkeribransch. Det ena transportslaget föder det andra.