Ledare 2014 nr 4

Vår tidning besökte nyligen arrangemanget Stockholm Truck Meet och blev både positivt och negativt överraskade. Positivt över att så många inom branschen tog chansen att träffas en stund, prata lite strunt, skratta lite, sparka däck och beundra varandras bilar – men negativt eftersom branschmanifestationen i stort sett uteblev.

Här fanns en finfin chans att visa ”vanliga svensson” vad det handlar om. Om osund konkurrens, en hel himla bransch som lider alla he-tes kval, och om hjul som snart snurrar på fälgarna. Men tyvärr strålade himlen lika mycket, som kromet i dess front, och därför valde tydligen Stockholmare och andra hängmattan, den vita plastmöbeln på altanen, eller en knölig picknickfilt istället.

Synd det, verkligen, för på Truck Meet handlade det om frågor som berör i princip varenda svensk, det handlade om vår gemensamma framtid, om svenskt näringsliv, arbetstillfällen och om höstens val.

Men den vanliga skaran politiker och branschföreträdare fanns i alla fall på plats. De har ingen alldeles enkel uppgift, att dels försöka föra fram åsikter som hörts tusen gånger förut, dels komma till någon sorts lösning som gör att de inte behöver upprepas ytterligare tusen gånger.

I potten finns grundprincipen att det EU vi tillhör innebär ett ökat flöde av människor och grunkor över gränserna. Bland annat och främst via lastbilar. Grundprincipen säger ”fri rörlighet av varor och tjänster”.

Diskussionen går i cirklar. Det handlar mycket om en politisk grundinställning. Motsättningar finns även inom samma grupperingar.

Och allt detta tillsammans gör att de som är mest drabbade – nämligen åkarna och chaufförerna och alla andra inom branschen, fick ytterligare ett skäl till att sucka och skaka på huvudet.

Mycket snack, ingen som helst verkstad. Ja, visserligen öppnades möjligheten till ”klampandets härligheter”, en smula, men mest blev det mer eller mindre politiskt fullständigt korrekt käbbel. Exakt som vanligt.

Det vi alla vill är att branschen ska växla upp. Bromsa inte längre, öka farten, växla upp. Det finns bara ett sätt att komma åt problemet – och det är att nita fuskarna.

Strunta i vad de har för nationalitet, strunta i om de äter mat vid McDonalds, eller vid höger framhjul, via ett spritkök, strunta i om talar skånska, danska, eller polska – nita dom bara.

Tvärs över, sätt dit dom så det stänker. Ja, bara om de bryter mot lagarna, naturligtvis. Bara då. Naturligtvis.

Om det fortfarande är orättvist, om det fortfarande är osund konkurrens då, ja – då får vi helt enkelt skärpa lagarna. I Sverige och i EU.

Området är högprioriterat. Det berör så många, så många. Så trötta, så besvikna.

Den politiker som ger ökade resurser till polisen, ser till att massor av fler poliser får målade bilar, batonger och tjocka luntor med böteslappar, kombinerat med den kunskap som krävs för att nita fuskarna – den vinner valet i höst. I alla fall en massa personkryss.

Skrota några fartkameror. Satsa de resurser som frigörs på fler målade polisbilar, på att bevilja polisarbete även på icke kontorstid och mer riktad polisiär trafikkunskap.

Alla dessa kameror, som blivit till någon sorts avlatsbrev för byråkrater, sätter inte dit ett enda fuskande åkeri, inte en enda rödögd förarkortsfipplande chaufför – det gör poliser i uniform.