Ledare 2014 nr 3

Svensk och tysk tillverkningsindustri liknar i mångt och mycket varandra. Detta förhållande gäller särskilt när vi granskar fundamentalt viktiga faktorer som teknisk utveckling, innovationsgrad, varumärkesstatus, med mera, med mera.

Tyvärr är den här ledande positionen på god väg att glida Sverige ur händerna. För om vi ligger jämsides vad gäller teknik och kunnande, så forsar tyskarna ifrån oss vad gäller taktik, konkurrenskraft, storlek.

Även om den här utvecklingen går sakta och försiktigt och kontrollerat i början, så rullar det utåtriktade flödet allt snabbare. Som ett litet hål i en vattendamm, en liten dripp-dropp-läcka växer snabbt och plötsligt ser vi vatten forsa ur ett allt större hål. Med en kraft som gör att det är svårt eller omöjligt att stoppa.

Om vi ser till företaget rent affärsmässigt och ekonomiskt, så märker vi en tendens att de tyska företagsägarna ser mer långsiktigt på situationen. De vill ofta fightas för sin sak, konkurrerar på det långsiktiga strategiska planet också, bredvid den kortsiktiga produkt som tillverkas för stunden.

Jag tänker exempelvis på Kockums. Det tidigare världsledande Malmöföretaget ägs numera av tyska Thyssen Krupp, som bland annat är verksamt inom tysk U-båtstillverkning. FMV är missnöjda med situationen, att Sverige ska exportera säkerhet, att svensk kunnande hamnar i tyska farkoster. Kritiker gör gällande att det även handlar om politik på hög nivå, eftersom det är dyrare och svårare att göra företagsnedläggningar i Tyskland än i Sverige.

Lilla tyska Linde köpte 1999 svenska superduperföretaget AGA. Vi har fler exempel. Cementföretaget Scancem köptes av Heidelberg Cement, ASG och Bilspedition köptes av Deutsche Post respektive Deutsche Bahn/Schenker. Sydkraft och Graninge har sugits upp och försvunnit in i tyska jätten Eon.

Svenska däcktillverkaren Continental såldes till Tyskland, varpå investeringarna i Gislaved drogs ner till ett minimum och det gamla anrika svenska företagets saga var snart all.

Det uppköpta företaget blir ofta förlorare när man efter en tid granskar hur det hela gått. Och det ska här påpekas att det även finns exempel på det motsatta, att svenska företag expanderar utomlands och inte heller beter sig helsnyggt. Men de exemplen är färre och framför allt mycket, mycket mindre.

Har jag med ett enda ord nämnt företaget Scania? Ja, nu som först.

Scania är ett företag i absoluta yppersta världsklass. Jag är verkligen rädd för vad som ska hända. Scania och Volvo Lastvagnar och ytterligare ett knippe företag, betyder så oändligt mycket mer för Sverige, än bara kronor och ören.

Det är dags att vi svenskar i allmänhet, men även facken, affärsmännen, investerarna och politikerna, laddar ryggsäcken med retorik och kronor – och är beredda att ta upp en kamp. Vi kan ju inte bara lägga oss ner på ryggen och sprattla.