Ledare 2014 nr 1

Hur skulle det se ut om Sverige, som är så sjusärdeles långt, hade korta lastbilar? Nej, inget vidare faktiskt. Lite fjuttigt, eller hur? Om det ska till någon förändring så är det en förlängning. Håll Europa kort, i den här frågan. Sikta på mitten av tavlan, förläng inte problemet.

Trots massor av tester i Sverige och Finland med dels långa lastbilar, dels jättelånga lastbilar, som alla utan undantag givit synnerligen finfina resultat inom alla parametrar, så vill inte européerna riktigt övertygas.

Jag ser det som ett kommunikationsproblem. Sverige har inte förmått kommunicera det självklara faktumet att långa lastbilar är bättre för säkerheten, liksom för miljön, för ekonomin och för vägarna.

Hur svårt kan det vara att berätta för dessa aningslösa miljöaktivister att miljön mår bäst av en infrastrukturell mix som innehåller personbilar, transportbilar, korta lastbilar, långa lastbilar, jättelånga lastbilar och skitlånga lastbilar. Liksom bussar, persontåg och godståg. Hur svårt kan det vara?

Rätt fordon till rätt uppdrag. Rätt mix av fordon när så krävs.

För en tid sedan togs saken återigen upp, för femtioelfte gången, av europapolitiker, som verkar bygga sin argumentation på känslor snarare än förnuft. Och i Sverige skälver vi alla av rädsla varenda gång av alla dessa femtioelva, som frågan tas upp.

Vi är naturligtvis rädda för att tvingas parkera våra 25,25 meters bilar vid gränsen. Vi vill inte gärna backa våra långtradare hela vägen tillbaka över Öresundsbron.

Resultatet skulle drabba mängder av svenska företag och i en förlängning, alla svenska och europeiska konsumenter. Det märkligaste i det här långkoket, är att retoriken drivs som en form av inverterat förnuft.

De som anför miljöpåverkan som huvudargument, kan näppeligen ha räknat på utsläppsgram i förhållande till godsvikt eller -volym. Omöjligt. De som tar till säkerheten som tillhygge kan knappast ha tagit del av de testar som utförts på extralånga fordon av skogsindustrin i Sverige, av Scania och Volvo. De kan inte ha tagit del av olycksstatistik från våra 24- och 25,25-metersekipage och jämfört dem med statistik från kontinenten och deras 18,75 metersbilar.

De som anför vägslitage och påverkan på infrastrukturen, kan knappast ha tittat på kilo gods per axeltryck. De kan inte ha tagit del av nya fordonskonfigurationer och smarta idéer. De som slutligen anför järnvägens död, som skäl, begriper inte att framtidens infrastruktur måste ske med alla fordonsslag och alla lösningar, som deltagare. Det råder ingen tvekan om att det inte finns något större motsatsförhållande mellan den väg- och den tågbundna trafiken.

Återstår då bara österrikiskan Eva Lichtenbergs argument, från den gröna partigruppens; och det verkar vara förhärskande, nämligen att det ”är viktigt att inte reglerna skiljer sig så mycket inom Europa”.

Ja, det stämmer ju visserligen. Man ska alltid försöka eftersträva en så liten och effektiv träffbild som möjligt när man kastar pil. Men det hjälper inte med en pytteliten, helt perfekt träffbild om alla pilar hamnar helt fel. Långt utanför tavlan.

Det gör ingen människa glad. Håll Europa kort i den här frågan om effektiv längd.