• Balansträning ingick i avrostningen på våren.
  • Tragiskt att antalet trafikpoliser och intresset för att kolla den tunga trafiken minskar, anser Lars-Eric Lindbergh. Foto: Clas-Göran Sandblom
  • Lars-Eric Lindbergh var litet av en kändis som polis-mc, alltid med en prydlig mustasch. Ofta ute i trafiken. Foto: Privat

Det var hög status att vara motorcykelpolis

Lika svåra att hitta som övervintrade tofsvipor

Lars-Eric Lindbergh var trafikpolis i många år. På våren drog han på sig svarta skinnkläder och gränslade en BMW. I dag är svenska MC-poliser nästan lika sällsynta som en övervintrad tofsvipa. – MC-poliser finns men det är inte ofta man ser de numera, säger han.

1961 blev Lars-Eric Lindberg polis, några år senare trafikpolis. Det fanns ett 30-tal sådana bara i Borås.

– Det rullade väldigt många polismotorcyklar på de svenska vägarna, det går inte att jämföra med i dag.

Ett av de säkraste vårtecknen var när poliserna med de vita hjälmarna kom brummande på vägarna i mars-april. De ingav respekt bara att visa sig. Trafikrytmen lugnade ner sig. Lars-Eric var en profil, igenkänd för sin kraftiga mustasch. Han kallades för Picko – efter racestjärnan.

– Innan vi gav oss ut på vårkanten tränade vi minst tre dagar i någon grusgrop och i skogsmarker för ”avrostning”. Vi körde balansövningar och var väl förberedda efter en vinter i malpåse, säger Lindbergh.

Gråhåriga gentlemän

I dag är trafikpoliser en glesnande skara äldre män. Yrket har förlorat status. Rikspolisstyrelsen har sakta men säkert monterat ner den yrkeskåren. MC-polisveteraner har 400 medlemmar, fler än dem som är aktiva ute på fältet i dag.

-Förklaringen till att det blir allt färre trafikpoliser..? Kanske är det många som drar sig för att plugga. Det krävs hög kompetens. Lagstiftningen och fordonsbestämmelserna kräver sin man och är hela tiden föränderlig, säger Lindbergh som varit lärare och instruktör på Polishögskolan.

MC-poliserna var ute på vägarna ända fram till dess höstlöven började falla.

– Var och en rådde sig själv. Det fanns dagar när vi övervakade trafiken från motorcykeln och åkte 30 mil utan att lämna sadeln, säger Lars-Eric.

Lars-Eric Lindbergh kom till länstrafikgruppen. LTG var en fruktad men respekterad grupp som bara sysslade med yrkestrafik och tung trafik.

Var och en i den här gruppen var både poliser och besiktningsmän. Vi kunde slå till med flygande inspektioner.

– Det behövdes inte någon brottsmisstanke för att vinka in någon. Känslan för vilka som skulle väljas ut övade vi upp. Vi behandlade alla objektivt, med respekt. Det var viktigt för vårt anseende och vi möttes också med respekt.

Under den mörka årstiden satt han i polismålad bil och åkte även civil polisbil.

– Vi täckte in ett jättestort område. Och hade till exempel nattpatrullering mellan Göteborg och Mariestad.

Lastbilschaffis

Han vet vad det innebär att vara yrkeschaufför. Tre dagars ledighet i sträck gjorde att Lars-Eric valde att knäcka extra – som långtradarchaufför.

– Jag körde linjetrafik för Hasse Svenssons åkeri mellan Borås och Stockholm där jag tog nattvila i en övernattningslägenhet. Det var aldrig någon kollega som stannade mig men det berodde inte på att de behandlade mig annorlunda, det är svårt se vem som kör.

Ett annat extraknäck var att köra skorstenar– den längsta var 48 meter.

– En gång skulle vi köra från Borås till Väla Centrum i Skåne. Då kom fyra MC-poliser, kollegor, som skulle eskortera. De tittade förvånat på mig, frågade vad gjorde där och såg minst sagt förvånade ut när jag svarade att jag skulle köra lastbilen. Jag kom aldrig i konflikt med arbetsgivaren eller hamnade i någon beroendeställning.

Han höll på att kuska runt på det här sättet i fem, sex år.

– Man hinner köra mycket på tre dagar. Jag var runt över hela Sverige, bland annat uppe vid raketbasen i Vidsel i Norrbotten. Det hände också att jag höll kurser på åkerierna om lagstiftningen.

Han berättar om hur trafikpolisen kartlade olika åkerier och gjorde även företagsbesök.

– Jag var först med att knyta kontakter med Skatteverket och Trafiksäkerhetsverket och dra nytta av deras kunskaper. De var med ute vid vägkanten och det var en ovanlig syn fram till dess.

– Det är tvunget att vara påläst och kunnig när man stoppar en garvad chaufför som hållit på i decennier för att inte bli bortkollrad. Därför håller det inte att sätta in poliser som inte dagligen sysslar med de här frågorna.

Det första han och kollegorna tittade på när de stoppade en utlandsregistrerad tradare var tullens papper på kilometerskatten.

– Då såg vi när bilen kommit in i Sverige och om den rullat orimligt mycket. Ofta var chaufförer från forna Östtyskland. Cabotagekörningarna startade redan i mitten av 70-talet-talet.

De gånger polisen avslöjade oskattade ekipage stoppades vidare körning. Inget knussel och snack hit och dit om klampning alltså.

– Vi hade många fall där kronofogden tog släpet.

”Erkänn inte direkt”

Lindbergh saknar en bra trafikövervakning.

– Eftersom det praktiskt taget inte finns några trafikpoliser ute på vägarna så försämras trafikmoralen. Olagligheterna, även grov kriminalitet, ökar.

Ett råd han kan ge alla yrkeschaufförer som står hotas av böter.

– Skriv aldrig på ett strafföreläggande på plats. Polismannen ska fråga ’Har du tagit ett beslut: erkänner eller förnekar du?´Det är väldigt viktigt att ge den tilltalade att själv fundera i lugn och ro. Sov på saken, lyder hans råd.

Lindbergh avslutade sin yrkeskarriär med att driva ett bussbolag och blev sedan vd för ett stort internationellt företag i Schweiz.