• Centralstationen Malmberga drev kalklinbanan i båda riktningarna med två av anläggningens totalt fyra drivstationer.
  • Från invigningen 1941 till nedläggningen 1997 har kalklinbanan forslat 25 miljoner ton kalksten mellan Forsby och Köping.
  • – Varje sektion drevs av en motor på 125 hästkrafter. Första steget av transmissionen var med kilremmar, därefter en kuggväxel, berättar Anders Ellner.
  • Intresset för maskiner, fordon och motorer kom tidigt. Här är Anders Ellner som 13-åring med en utrangerad militärjeep. Den gav kompisarna många glada upplevelser. Anders har även kört rally.
  • Välbevarad och välutrustad BM Volvo 814. Inköpt av Anders Ellner 1971 och försedd med både vinsch och kran. Dubbdäck fram.
  • Allt i allo på band från 1947. Bandtraktorn har använts under merparten av kalklinbanans historia.
  • Personvagn för smörjning och tillsyn. Olja till bärkabeln påfördes med handdriven pump. Det kunde bli lång tids väntan om linbanan stannade då personvagnen hängde över Hjälmaren. Över land gick det bra att klättra ned med hjälp av repstege.
  • Anders Ellner i centralstationens hjärta – manövercentralen.
  • Längs sektionen mellan Malmberga och Granhammar har stolpar, kablar och linor lämnats kvar.

Anders valde samma bana som sin far

”Det kräver olja, fett och lagarbete att köra en linbana”

Hur sköter man en kalklinbana på flera mil? Anders Ellner vet. Han föddes till ljudet av korgarna som vandrade mellan Forsby och Köping, i en tjänstebostad som låg endast ett stenkast från centralstationen Malmberga. Fadern Rudolf var med och byggde linbanan och rekryterades till att jobba med dess drift och underhåll. Anders valde samma bana – både bildligt och bokstavligt.

Byn Malmberga ligger mitt på linbanans sträckning. Huset där Anders Ellner föddes finns kvar, liksom ett par andra tjänstebostäder i centralstationens omedelbara närhet. Några hundra meter därifrån ligger två prydliga rader av lika prydliga villor – också det gamla tjänstebostäder till linbanan. Ett av dem är Anders hem, så han har haft nära till jobbet under alla år han jobbat med linbanan.

Fadern Rudolf jobbade först på företaget som byggde kalklinbanan: Nordströms Linbanor. När bygget var klart blev han alltså kvar, fast redan efter ett par år lånades han tillbaka för att hjälpa till med byggandet av en linbana mellan Kristineberg och Boliden.

Hela kedjan

Redan som 14-åring började Anders Ellner jobba med kalklinbanan på sommarloven. Några år senare 1962, fick han fast tjänst. Efter ytterligare nio år tog han över ansvaret för drift och underhåll av linbanan och 1991 fick han ansvar för såväl linbana som kalkbrott. Anders gick i pension för fyra år sedan, men han har haft kvar en mindre tjänst för tillsyn av linbanan. Under sina år på Nordkalk har han även varit ansvarig för malningen av kalk i Köping.

– Det har varit roligt hela tiden och det har varit intressant att få jobba med så många delar av kedjan från kalkbrott till fabrik, säger han.

Anders Ellner konstaterar att det krävs många sysslor för att driva en linbana. Det ska repareras, målas, röjas etcetera.

– Det har varit tuffa vintrar och leriga vårar och höstar, men trots detta har folket stannat kvar. Som mest var vi 45 som jobbade med linbanan, plus 55 i kalkbrottet. Linbanan gick dygnet runt, året om.

Omfattande smörjning

– Precis som med alla andra maskiner och utrustningar gäller det att ligga steget före. Det måste finnas fett och olja – då håller grejerna.

Delar av underhållet sköttes från en personvagn som drogs fram längs linbanan på samma sätt som korgarna.

– Var fjortonde dag gick vi även utefter linbanan och klättrade upp i stolparna.

637 000 ton – på ett år

Kalklinbanan hade sina glansdagar omkring 1965-1967. Som mest transporterades 637 000 ton under ett år. Hela miljonprogrammet i Stockholmsregionen byggdes med cement från Köping, producerad av kalk från Forsby. Cementtillverkningen upphörde 1978, men det är fortsatt tillverkning av flera andra kalkprodukter.

Sparad sektion

Kalklinbanan mellan Forsby och Köping var Europas längsta då den invigdes, men linbanan i Västerbotten, ursprungligen byggd för malmtransport, blev med sina 96 kilometer mer än dubbelt så lång. Merparten av linbanan i Västerbotten revs 1987. En kvarvarande sektion på 13 kilometer används som passagerarlinbana.

Återstår att se om också kalklinbanan får en sektion sparad till eftervärlden. Föreningen Kalklinbanans vänner har redan tidigare fått klartecken till att ta över maskiner, verktyg, reservdelar med mera. I dagarna diskuteras möjligheten att spara sektionen Malmberga – Granhammar. Ägaren Nordkalk är öppen för en sådan lösning, men det är många bitar måste falla på plats för att det ska bli en realitet. Anders Ellner, som är en av medlemmarna i Kalklinbanans vänner, ser det som ett förnuftigt alternativ att räddningsinsatsen koncentreras till en sektion.

– Det hade blivit övermäktigt med hela sträckningen mellan Forsby och Köping. En anläggning som denna kräver stort underhåll för att kunna visas i drift och att inte utgöra en säkerhetsrisk. Om linbanan i framtiden ska användas för passagerare krävs förstås ännu mer för att uppfylla alla säkerhetsföreskrifter.

– Längs den aktuella sektionen är det inte så många markägare som berörs. Merparten av stolparna är lättillgängliga och tre av fyra spännstationer har blästrats och målats relativt nyligen. Draglinan behöver bytas, men vi har möjlighet att ta vara på den som går i andra riktningen. Den är betydligt nyare och i väldigt gott skick.

– Dessutom är det en fördel att Granhammar ligger i nära anslutning till E20. Det gör det enklare att samla intresserade, säger Anders Ellner.

Kalklinbanans vänner jobbar på olika sätt för att vårda industriminnet och sprida kunskaper vidare till nya generationer. Exempelvis tar föreningen emot sällskap för visning och andra event, vilket uppskattas mycket av besökarna.

– Vi kan ordna guidningar, filmvisningar och enklare förtäring. Vi har även DVD-filmer till försäljning, berättar Anders Ellner.

Mycket bevarat

En rundvandring på centralstationen i Malmberga är storslagen uppvisning i ingenjörskonst. Här finns åtskilligt bevarat åt eftervärlden – stort som smått. Verkstaden är intakt sedan linbanans transport av kalksten upphörde 1997. Reservdelslagret likaså.

– Vi lämnade allt som det var och sa att här ska det bli ett museum, berättar Anders Ellner.

Även maskiner och fordon finns kvar. Likaså båten och pontonerna som användes på Hjälmaren. Båten byggdes i Hjälmaredocka 1951. Sammantaget ger det Malmberga en huvudroll när kalklinbanans historia ska bevaras och levandegöras.