• Dansken Buch 452 från 1960 har inte fått tak över huvudet än men tillhör en av favoriterna i samlingen.
  • För att locka damerna till muséet och för att variera sig lite skaffade Jonas Andersson ett gäng veteranbilar också.
  • Nostalgi på hög nivå - första traktorn på gården i Kalv.
  • Fordson från 1917 med järnhjul, 4-takts fotogenmotor med sidventiler.
  • Denna Munktell är från 1935 och har dragit ett sågverk i Jämtland en gång i tiden.
  • Forden är ett av få exemplar från 1948. Ferguson och Ford gick samman för att tillverka traktorer men samarbetet skar sig och det kom inte ut så många modeller.
  • Vårdkön på tre månader överskrids dock ofta...
  • Jonas Andersson driver ett traktormuseum i Järvsö, Hälsingland och drömmer om en Lanz D1506 eller en gammal Renault.
  • Allis Chalmers, omlackad och blank. Enligt säkra källor ska Snoddas ha använt denna för att ploga isbanan i Ljusne. ”Ägaren vill ha tusen kronor för den men det slutade med att jag inte ens fick betala” säger Jonas Andersson.

”Tar emot fler så snart det finns plats” Ett kulturarv utan dess like

De får det bra ute i Kalv - på ålderns höst

Hos Jonas Andersson får gamla pensionärer det bra. De tas varsamt om hand och får en behaglig sista vila efter ett hårt liv ute på vägarna och marken. Skyddade för väder och vind kan de nu stå sig i långt in i framtiden så även våra barn och barnbarn får se hur folk arbetade förr.

I den lilla byn Kalv strax utanför Järvsö i det idylliska Hälsingland ligger ett nybyggt pensionärsboende. När man kommer fram till den gamla gården förstår man varför.

Den fantastiska naturen och vyerna skänker ett lugn och samtidigt finns här gott om utrymme, ingen behöver trängas. Det är så tyst att man hör stjärnorna gnistra om natten.

Kulturarv

Kön för att få plats är lång, alla vill komma hit. Anhöriga ringer med jämna mellanrum för att höra om det finns plats åt just deras pensionär. Folk vet att man får det bra där ute i Kalv hos Jonas Andersson.

- Jag tar emot så snart det finns platser. Ibland försvinner någon men helst vill jag att de ska stanna i bygden, säger Jonas.

Det är inte vilket pensionärsboende som helst vi pratar om. Inte vilka pensionärer som helst heller. Det är gamla traktorer vi snackar om. J A Anderssons traktormuseum för att vara helt korrekt. Hit kommer gamla godingar för sin sista vila. Ett kulturarv utan dess like vilar i Jonas hallar. Runt 130 traktorer, ett trettiotal bilar, ett gäng motorcyklar och annat smått och gott samt en gammal smedja samsas på Jonas gård och visas upp för intresserade.

- Jag byggde egentligen ett halmförråd åt djuren, men det blev visst ett traktormuseum.

Allt mer försvann

Och enligt Vårdgarantin ska den som behöver vård även få vård. Tre månaders-gränsen är svår att uppnå för Jonas som har detta som bisyssla till jordbruket, kön utanför hallen är lång. Traktorer står på rad och väntar på att Jonas ska lägga sin varsamma hand på dem så att de åter rullar och får en plats på ett rent betonggolv med väggar och tak, skyddade för åtskilliga år framöver.

- Intresset för traktorer har väl alltid funnits, men vore det inte för besökarna skulle jag inte hålla på i den här nivån. Jag får träffa helt fantastiska, roliga och intressanta människor som blir glada av det de ser här på gården och det är sådant som driver mig, säger Jonas.

Det hela började för många år sedan då Jonas köpte in gamla traktorer som han renoverade och sålde. Från södra Sverige var intresset stort och snart började Jonas dra öronen åt sig.

- Jag märkte att allt försvann söderut. Ingenting blev kvar här uppe så istället för att sälja dem började jag samla på dem i mitt halmförråd. Dessa traktorer är en del av vårt kulturarv, de visar hur människor arbetat, hur man haft det och även hur utvecklingen skett. För mig är det viktigt att det finns kvar så att alla får möjlighet att se.

Bra så här

Jonas renoverar de traktorer som är i behov av det men helst låter han dem behålla originallacken. Några är redan ommålade eller modernt lackade fast i dess rätta färg och han tycker om dem också men det är något speciellt med de lite nötta och slitna.

- Man ser var människorna slitit på dem, att de är använda och brukade. De visar en historia. När man lackar om dem idag ser de helt nya ut, det är också fint men jag lackar inte om något som har sin originallack i behåll, säger Jonas.

Traktormuseet är på idell basis men rent arbetskraftsmässigt tar det en heltidstjänst i anspråk. Besökarna betalar valfri entré och kan köpa fika på plats.

- Om man tycker att det är något att se lägger man en slant, tyckte man inte att det var något så behöver man inte betala alls. Jag tycker det är bättre så. Annars skulle jag dessutom behöva springa runt och ta betalt och ha koll på det, nä det är bra så här, jag vill bara att folk ska få chans att se dem, säger Jonas.