• Christer Lanebo sköter Team Tungbärgarna åt ägaren. Han är inne på den tredje åkaren. ”Förmodligen kommer jag att ta över firman”, säger han.
  • Christer ”Krille” Lanebo är tacksam över att han inte blev trafikpolis som sin pappa. Han är inte nöjd med hur utvecklingen inom trafikpolisverksamheten varit. Foto: Kanal 5

”Krille" valde rätt yrke

Varje dag är som ett oskrivet blad

Christer Lanebo är inne på fjärde säsongen i Vägens riddare, Kanal 5:s program om bärgarna som rycker ut och hjälper olycksdrabbade förare. – Tjusningen är att varje dag är ett oskrivet blad. Efter 19 år har jobbet blivit en livsstil, säger han.
 Han funderade på att bli trafikpolis, precis som sin far – 36-åringen som allmänt kallas Krille.

– Pappa hade nära kontakter med den här branschen. Jag blev antagen till utbildningen men tackade nej. Det är jag tacksam för nu. Utvecklingen för trafikpoliser har varit dålig, säger han.

Yrkesstolthet

Med ett färskt lastbilskort i handen fick han anställning direkt. Han har inte haft något annat jobb och har lång rutin. Han kör i Stockholmsregionen. 

– I snitt har vi ett uppdrag i timmen. På vintern blir det mer att göra och långa pass, oftast i dåligt väder. Kylan och snön är våra uppdragsgivare, säger Krille, som är sambo och har en nioårig dotter.

Vilket uppdrag har tagit längst tid?

– Det var när vi kämpade i tre dygn, med lite pauser på natten, med en pålningsmaskin på 65 ton. Den hade gått ner sig i leran i Nynäshamn. 

Något jobb som du tvekat inför?

– Det finns många uppdrag där jag till en början inte sett någon lösning. Men det finns en kåranda att inte ge upp, en yrkesstolthet. Om jag inte kan lösa det med min bärgare, så får jag ta in hjälp av mobilkran, trailer eller vad som krävs. Då kan jag vara en mellanhand, en spindel i nätet för att dra fram de resurser som krävs.

Livsfarligt

Vintrarna kräver verkligen sin man.

– Detta är ett riktigt säsongsarbete. En klassiker varje år är första hakan. Folk är sena med vinterdäcken. Många blir överraskade av att vädret kan slå om över en natt. 

Skiljer det mycket mellan olika chaufförer?

– Däcken är en stor bov till fadäser och problem. Utländska chaufförer har inte alltid samma krav på bättre däck i sina länder. De kör oftast inte lika mycket i vårt klimat. Många av dem kör tvåaxlade fordon och lastar så mycket det går på trailern, gärna lättare där fram för att inte nöta på dragbilen. Livsfarligt. 

Bryter de mot lagen?

– En del, men det ha blivit bättre de senaste åren. Tidigare hade de gamla och skruttiga lastbilar, slitna däck och eftersatta bromsar. Nu är deras vagnpark mer lik vår. 

Elefant i lasten

Vilket uppdag har varit mest utmanande?

– Det måste varit när vi skulle bärga en elefant i Vallentuna och jag var ganska färsk i yrket, 2006. Först trodde jag det var ett skämt. 

Men det stämde. Ett cirkusekipage med fyra vuxna elefanter låg vält vid sidan av vägen. 

– Brandkåren hade jobbat länge men gått bet på att få ut den sista elefanten som vägde fem ton. De frågade om jag hade någon bra idé för att lösa problemet. 

Trailerns sidor öppnades. Med djurskötarnas hjälp fästes ett brett band om elefanten som lyftes och kom på fötter på fast mark.

– Jag var nog mer nervös än elefanten, rädd att jag skulle strypa eller göra henne illa på annat sätt.

Ibland möter han helt förtvivlade förare.

– Yrkeschaufförerna vill förstås inte krocka, halka av vägen eller ställa till det på annat sätt. Deras självförtroende får sig en törn.

”Krille” blir ibland som en kurator, en som tröstar.

– Men vissa har inte bara haft otur, yrket som chaufför passar inte alla.

Alltid välkomna

Scener med skadade människor hör till jobbet.

– Bärgaren kommer ofta efter räddningstjänst och ambulans. Men ibland är jag först på plats och kanske behöver hjälpa de som råkat illa ut. En person som sitter fastklämd i en lastbil är inte lätt att få ut. Jag kan få lyfta, vinscha och dra för att underlätta. Då tvingas jag bevittna mycket. Det är en press. 

Bär du med dig sådana bilder?

– Min första dödsolycka glömmer jag inte. Olyckspersonen levde när han togs ut men tog sista andetaget när jag tittade på honom. Det kändes. Jag har sett allt från sönderklämda, brända människor - allt möjligt. Men jag stänger av och fokuserar på det jag ska göra. Bland det värre är när barn är inblandade. 

Han kan få professionell debriefing.

– Den bästa hjälpen är att kunna ventilera traumatiska händelser med kollegorna. 

Ibland visar olycksdrabbade tacksamhet.

– Vi är alltid hjärtligt välkomna vart vi än åker. Det är tur att vi finns men tråkigt att vi behövs.  Ibland visar folk sin uppskattning med tårta och fika. En tjej lämnade lite vin. Någon gång om året får vi vykort från någon vi hjälpt. Trevligt.

Olika bakgrund

Chaufförer med kort tid i yrket strular oftare.

– De kan klanta till det genom att åka in på en för liten väg, köra in i en viadukt eller så. Den som hållit på i tio år är mer rutinerad och säker.

Så är det även som bärgare.

– Första två åren kände jag lite oro varje gång jag åkte iväg. Tänkte:  `hur ska jag lösa detta`. Nu är jag trygg och räds jag inget. Jag känner att jag ´grejar det här´. Jag vet i varje fall vart jag ska vända mig för att få hjälp.

Programmet på onsdagskvällarna har gjort att han blir igenkänd.

– Barn visar det tydligast. Många av dem tycker att vårt jobb, brandbilar, polis och ambulans, är spännande. Ibland pekar de och mumlar att `där är han, som`…

Vad är du bra på?

– Alla jag träffar har olika bakgrund. En del har gott ställt, andra kommer från ett krig. Det blir en pratstund i bärgaren, allt från fordon till politik. Jag gillar att träffa olika människor och är bra på att ta folk.

Tidningar inom mediagruppen Swepress